I väntan på allt så gör jag industridesign och inredningsdesign proven för DH-U och KF-S.

I väntan på allt så gör jag en kopp kaffe.

I väntan på allt så gör jag en massa listor över känslor för att undvikas.

När klockan är 12 så dansar spöken omkring.

Nu när klockan vill vara två så springer det bara runt och runt. Jag läser mina gamla inlägg, läser dina gamla inlägg. Läser min gamla dagbok, min nuvarande dagbok. Gråter och mår ganska hyffsat, för jag ÄR ändå glad, på någon jävla vänster är jag så vuxen- helt plöttsligt. Att jag orkar gråta och tänka att det är väldigt kul, alltihopa, på något vis. Jag har haft det så väldigt bra, ofta, väldigt ofta.

Men nu är jag tråkad av att gråta, har lite ont i ögonen, och näsar är i behov av att smörjas. Orkar inte med att vara allt för gråtig, men det är en sån period.

Är väldigt inte arg, sällan är jag arg. Sällan är jag speciellt totalt olycklig och sällan är jag sådär ensam. Men hela tiden är jag i någon slags väntan. Vänta och vänta, precis som en isbjörn vid en vak.

Haha förra tisdagen.

Så kommer en liten Tilia springandes, allt jagar henne och hon gråter helt hyssteriskt- dock tyst för att inte väcka alla. Men det är väldigt läskigt med mörka kök och tysta hus.

Jag är sällan mörkrädd, kommer knapt ihåg när jag var rädd för att sova med ryggen mot dörrarna, när allt mörker var lurigt och svårt att inte titta rakt ned i. Jag mins det inte riktigt.

Vad som helst.

Kan inte sova, vet inte, men något är och gräver i min mage. Tror det kan vara en blandning av att jag nyss såg romantisk film och att jag är aningen hungrig och-ja att livet är sämst.

Just, jag är inte 15år och nybliven mamma.

Just nu rellaterar jag till alla unga personer som bloggar på denhär sidan.

Har varit ute och tänkt med tazz, han kommenterade bara att jag var väldigt tyst sedan var det slut på den trevliga tillvaron. Att jag skulle sedan fortsätta tänka var helt uteslutet, jag var istället social och ensam och sa mest "mm, jo, ja, jag vet inte vars du kommer på alla dessa konstiga ideér, du är en hund". 

Nu ska jag försöka äta något, sluta försöka räkna ut vad som händer, lägga mig i sängen och läsa en väldigt bra bok.

Utan kanske bara svar och frågor.

Följer kappa och fortsätter med detta halvskrivande.

Har byggt modell och byggt en iglo trots sjuk.

Har inte en hästblogg eller en ponnyblogg.

Varför känner jag mig helt hoppfull. Som om det var bra, som om det skulle bli bättre, alldeles.

Vill spola framåt så många dagar och så många minuter, inte ha en till kväll, inte en enda till kväll med natt och massvis med böcker och hund som går ut och går i 20minus. Vill ha en vanlig dag, vill veta vad som är det vanliga dagen just nu, vad den inehåller och vad som väntar. Är så otroligt rastlös, inte stressad, bara rastlös- kanske väldigt otroligt rädd och liten.

Lyssnar inte på.