Okey det är underligt. Har ju farit, lämnat den lilla dagen och de nätter av teckningar och vandrande. Detklart spårsitter, de är där. Jag ser fortfarande i kameran - inställd på lägsta bländare, hög iso och en slutar tid som kräver allt av mina kalla händer.

Vet inte om jag har förlorat allt, eller nä, jag vet säkert att jag inte har förlorat allt. Men jag kan inte mycket som har med tecknande att göra, kan inte minnas det riktigt, det är så ledsamt att leva det.

Mitt humör verkar ännu, det kommer ibland. Inte sådär som tidigare, det är inte panikslaget av sigsjälvt, det är lynnigt och lite svårt - men jag är inte längre nede i något.

Om jag skulle säga något så är det om omständigheter så kommer jag till en punkt just nu, där allt är som en top, den är lite hal och har ganska lång och branta lutningar, inget jag kan göra åt det. Jag ska bara som vara där och försöka göra nått vettigt av det. Så toppad.

Förlåt- extremt länge sedan jag skrev.