Aldrig blir jag helt egen. Jag är bara helt egen. Så väntandes och uttråkad, hela tiden. Allt är rätt så kul. Har en rätt vacker tid. Vad jag helt eget har. Det borde vara svårare att inte alls stå och vara uttråkad av den helt egna tiden som är rätt och vacker på en aldrig så enkelt vändning. 

Jag är nog lite trött. Full. Tröttfull.

Sedan tar jag bort alla meddelanden och låtsas vara sur och ledsen. Mest för att ingen vet vad ett raderat meddelande är, de ser det aldrig och är det aldrig. Hon vet nog aldrig varför. Eller ja. Jo. Men varför skulle de var ett bekymmer för henne. Sedan är det inget bekymmer för mig. Något helt patetiskt kan aldrig vara ett bekymmer, det är allt för trivialt och lätt. Värdsligt tråkigt. Massa ord. 

Allt gör ju ingen mening.

Fortfarande har jag rester. Massor av rester. Solsken genom mumingardiner. Snö som är möglig. Sova på en trapp. Vara sanslöst full och gråta. Driva migsjälv till vansinne. Svatsjuka. Komplex för att någon annan rört vid det jag rör vid. 

Egentligen skulle många lämna detta. 

Nog har jag lämnat allt detta. 

Bara det att. Ikväll. Jag är ganska glad. Jag är väldigt vacker. Jag är rätt naturlig. Allt är ointressant men kan helt bära all dendär lilla glada delen som jag dansar till. Sedan blir jag uppraggad. Någon som är glad och dansar, någon som ler och vet massa saker om musik. Jag är bara dum. Går en massa steg tillsammans. Pratar. Jag är allt för mycket av något annat. Något man träffar sedan, sedan när musiken var kvar och någon annan har passerat. Sedan det upptäcks att vad som stannar är att man kan träffa någon som dansar och gillar musik. 
Men är nog ganska ointresserad. 

Egentligen inte så avancerat. Väldigt roligt. Otroligt vackert. Enkelt. Full. 

Trött.